Anna Ahlqwist ”Årets ledare” hos Springtime

Anna Ahlqwist ”Årets ledare” hos Springtime


När Anna Ahlqwist går fram på scenen på Quality Hotel Friends under Springtimes ledarmiddag och mottar priset för Årets ledare ser hon genuint förvånad ut. Och tacktalet är typiskt för henne. ”Alltså, det här borde gå till varenda ledare på Springtime”. Läs den där meningen igen, men på göteborgska, så blir det rätt.

Varje år delas priset ”årets ledare” ut bland de ledare och instruktörer som är med och bidrar till att Springtimes träningsresor och event får höga betyg hos deltagare. Vår ambassadör Elin Bjärkstedt har här intervjuat Anna Ahlqwist som i januari fick motta priset för 2019. På bilden ovan coachar hon en av våra resenärer under 42,2 kilometer till målgång i New York Marathon. Det är bland annat sådant som gör Anna till en ledare som är värd detta pris.

Våren 2020 är alla resor inställda och för första gången på flera år tillbringar Anna hela terminen på kliniken där hon till vardags jobbar som sjukgymnast i egen etablering. Kontrasten mellan att cykla i västkusttypiskt snöslask med hårda vindbyar till jobbet är stor mot morgonjoggen i Monte Gordos soluppgång. Men Annas drivkrafter är de samma i snålblåst som i varm sand. Med saltstänkta vindar som fond vill hon att blicken ska tändas i människor. Hon söker ett litet ljus- speciellt hos de som inte riktigt visste att de hade det i sig.

Efter 32 år som gympaledare på Friskis & Svettis har hon sett det hända flera gånger. Som när kvinnorna med huvuddukar fått fysisk aktivitet på recept från sin läkare och kom till gympan för första gången, utan gymnastikskor på fötterna. ­”De visste inte ens att man skulle stå och gå i ring först, men de hängde på och hade kul, och fortsatte hela terminen – sådant gör mig glad!”

Anna blev färdig sjukgymnast 1987 men hade egentligen tänkt bli idrottslärare eftersom hon ”gillar att lära ut”. Och att röra på sig uppenbarligen. Hon kommer från en aktiv, men inte sportig, familj.  ”De är mer sådana som påtar i trädgården än idrottar.”

Om Anna berättas att hon aldrig gått, bara sprungit.  ”Jag började gå när min hund blev för gammal för att springa med mig. Då var jag tvungen att promenera med honom och det var faktiskt ganska mysigt att verkligen se omgivningarna.” säger hon på sin lite långsamma västkustdialekt. Den som hört Anna prata vet att hon inte pratar fort, men intensivt. Hon har en densitet i rösten som gör att man vill lyssna klart och definitivt inte avbryta. Pondus kanske, men också deltagande. När Anna samtalar är hon närvarande och på plats. Är något viktigt för henne inskärper hon det.

Sönerna har flyttat hemifrån, alla tre, och hon beskriver det som att saker plötsligt ligger kvar på de platser där hon faktiskt lade dom, och det är både skönt och lite tomt. Nu har hon tid för sin forskning om unga med ryggsmärta och så leder hon sina pass, soma move, yoga och gympa. Hemma hinner hon inte gå på andras pass, och det är ett av glädjeämnena med att vara ledare för Springtime tycker hon, utbytet med alla duktiga ledare. ”Marie på huvudkontoret är fantastisk på att bygga ledargrupper som kompletterar varandra. Alla veckor har olika energi men det är alltid bra.” Vanligtvis gör hon fem-sex veckor per år med Springtime och hennes bredd är stor. Hon håller allt från soma move till vattenjympa, jympa, core, cirkelfys, yoga, stavträning och löpning.

Hon har coachat många löpare genom åren att springa sitt första Marathon, hjälpt folk att förverkliga sin Marathon-dröm. För löpare är hon och har sprungit de sex stora marorna i världen; Boston, London, Berlin, Chicago, New York och Tokyo. Med den meriten är det fantastiskt att se hur Anna är lika genuint imponerad över de motionärer som kanske springer sina första 5 km på en träningsresa. Det är den där intensiteten igen. Hon gör liksom inte skillnad på personers prestationer, när det där ljuset och träningsglädjen tänds i blicken blir hon nöjd, oavsett om det är efter 5 km eller fem mil. Inte undra på att hon är en uppskattad ledare! Det absolut roligaste med att vara ledare tycker Anna är att få möta resenärer och alla de samtal man har, som inte handlar om jobb eller vardagen. Det är något med resorna som gör att man ofta möts på direkt in i samtal om viktiga saker. ”Det är en energi kring träningen som gör att vi verkligen möts! I baren efter träningen, på stavgången eller lite finklädda vid middagen.”

Hon har sprungit maran på sub 4 timmar och på över 8 timmar. Den längre tillsammans med sin pappa som ville testa efter en Springtimeresa. ”Han såg väl Szalkai och blev inspirerad.” Så hon började träna med honom när han var 78 år och de gjorde Berlin och kom i mål långt efter timecapen. De sprang de sista kilometrarna på trottoarerna när sopbilarna börjat städa upp efter loppet, men med tysk ordning hade deras tid ändå registrerats och medaljerna kom i posten. Det blev New york tillsammans också, innan Annas bror (”han är ortoped”) satte stopp för fler långlopp för fadern.

Du verkar ha ett sådant tålamod Anna. Vad gör dig arg?
– Argsint blir jag av Egoism, när folk tar för sig utan att bry sig om andra. Man vet när jag är arg! Jag bodde ett år i Italien och det passade det temperament jag hade då, men jag är glad att jag har en svensk diplomatisk man. Jag har lätt till glädje och är aldrig långsint. För att det ska gå över behöver jag bara slå i några dörrar eller springa runt kvarteret. Snabbt arg och snabbt glad!

Några dagar efter intervjun kommer ett sms: ”Jag glömde berätta om yogan. Den som jordar mig och som jag använder så mycket i mitt jobb- den har jag fått av Springtime. Det är min nya förälskelse. Jag mediterar och yogar varje dag.”

På senare år har yogan blivit en alltmer viktig del i hennes liv. Att med den guidade och fokuserade träningen skapa förutsättningar att stilla sinnet och få tid till återhämtning. Anna kombinerar sin akademiska utbildning och sitt stora intresse för människokroppen i rörelse med sina kunskaper inom yogan. Hon undervisar yogaindividuellt, i grupp och som rehabilitering. Hon utbildar även andra yogalärare i bland annat yogaanatomi.

Vi kan sammanfatta och säga att hon är öppen, intensiv, närvarande, snabb och mångsidig. En tillgång som ledare för resenärer och kollegor, med ett stort Springtimehjärta!

Tre snabba:
Favoritmusik vid löpning?

  • Springer aldrig med lurar, älskar naturupplevelsen.

Favoritmusik att dansa till?

  • Älskar att dansa allt från Tainted love, Just an
    Illusion, ABBA, Eart wind &Fire till Queen och Schlagerdängor. Född på
    bästa sextiotalet. Hemma i soffan blir det soul t ex Sade; Flow, Your Love is
    King….

Om jag var tvungen att äta en maträtt resten av livet skulle det vara….

  • Pasta såklart, och gärna med ett glas vin!

Tips! Emma Örtlund – känd från Catwalk – kommer att sommarprata

Tips! Emma Örtlund – känd från Catwalk – kommer att sommarprata


Foto: Mattias Ahlm

Vi på Springtime har ett mångårigt partnerskap med Glada Hudik-teatern och vi har tillsammans gjort flera träningsresor till Monte Gordo i Portugal. Vår ambition är att alla ska kunna vara med på våra aktiviteter och uppleva träningsglädje, på lika villkor.

Måndag den 13 juli kommer Emma Örtlund, som har huvudrollen i Glada Hudik-teaterns omtalade dokumentärfilm ”Catwalk”, att vara sommarvärd i ”Sommar i P1”. Emma har en intellektuell funktionsnedsättning och epilepsi. Emma har tidigare åkt med på vårt teaterläger i Portugal och det var där hon fann glädjen i att stå på scenen. Tack vare Pär Johansson, grundare av Glada Hudik-teatern, fick hon sedan möjligheten att medverka i filmen ”Catwalk” som hade premiär tidigare i år.

I en intervju med Sveriges Radio berättade Emma att hennes sommarprat kommer att handla om hennes gymnasieliv, då hon blev utsatt för mobbning. Men även om tiden då hennes mamma blev sjuk och givetvis om inspelningen av filmen Catwalk. Dessutom kommer hon att berätta om varför hon gillar 80-talet.

Emma kommer att sommarprata kl 13.00, 13 juli, i P1 – klicka här

Prova 2 nr för endast 19 kr!

Prova 2 nr för endast 19 kr!


Nu får du chansen att testa 2 nr av Runner’s World. Du får tidningen bekvämt hem i brevlådan. Du får även tillgång till låst material på webben och hela vårt digitala arkiv där du förutom Runner’s World även kan läsa Bicycling och Vasalöparens digtitala tidningar i din läsplatta eller mobil. Inte nog med det! Du får som prenumerant 20% på löparskor och kläder hos Runner’s Store, rabatter på löp- och träningsresor med mera!

Nytt poddavsnitt: ”Tänk om man kunde göra om träning till ett läkemedel. Wow, vilken mirakelmedicin.”

Nytt poddavsnitt: ”Tänk om man kunde göra om träning till ett läkemedel. Wow, vilken mirakelmedicin.”


I en oansenlig korridor på Karolinska Sjukhuset i Solna möter Henrik Frenkel professorn Miia Kivipelto, som leder ett världsomspännande forskningsprojekt kallat World Wide Finger. Det är det första större projektet som kan visa att patienter med minnessjukdomar kan förbättra aktiviteten i sina hjärnor på ett remarkabelt sätt enbart med hjälp av träning och förändringar i livsstilen.

Ibland kan ett avstånd som 50 meter kännas som det låg på andra sidan jordklotet. Så tänker jag när jag lämnar mig egen mottagning på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, öppnar två trista dörrar och kommer till FRAMTIDEN.

Där i en obetydlig korridor, huserar ett av världens mest uppmärksammade forskningsprojekt, lett av professor Miia Kivipelto. Hon ligger bakom den sk FINGER-metoden där man utgår ifrån olika livsstilsfaktorer för att fördröja och bromsa kognitiv svikt, Alzheimer och demens.

Hennes forskning, först utvecklad i Finland, visar att träning och motion, ändrad kost, bättre sömn, social träning och hjärngympa på ett radikalt sätt både påverkar patienters minne och livskvaliteten, och uppskjuter själva insjuknandet.

Jag bjuder in Miia Kivipelto till min podd. Det blir ett samtal som ger mig så mycket kunskap och hopp att jag lyckligt studsar ut från studion. Hjärnan är märkligt elastisk. Och även om du har sjukdomar som bryter ner dina hjärnceller, så kan du stärka synapserna på egen hand. Du kan med andra ord bygga upp en hjärnreserv som till delar kompenserar vad t ex Alzheimer förstör.

Även om du har sjukdomar som bryter ner dina hjärnceller, så kan du stärka synapserna på egen hand.

”Tänk om man kunde göra ett läkemedel av motion och träning. Wow, det skulle bli en mirakelmedicin”, säger hon på sin sjungande finlandssvenska. Miia Kivipeltos forskning sprids som en löpeld över världen. Länge fnyste de sk labbforskarna, rockstjärnorna i den här märkliga och slutna världen, åt den här typen av ”mjukisexperiment”.

Fast i en tid när läkemedelsbolagen kastat hundratals miljarder i sjön på olika botemedel som visat sig verkningslösa, och ibland rent av farliga, börjar många forskare nu acceptera att Alzheimer är en oerhört komplex sjukdom (en del säger 100 gånger mer komplex än cancer).

Miia Kivipeltos forskning sprids som en löpeld över världen.

Fundamentalisterna inom forskningsvärlden som hela tiden gått på det sk amyloidspåret – som skulle orsaka placken – är inte lika självsäkra. Och mer mjuk och patientnära forskning, typ den som bedrivs av Miia Kivipelto, vinner gehör. I podden går Miia och jag igenom mitt liv och min karriär, för att utröna vad som kan ha orsakat mina minnesproblem. Stress, för lite sömn, för mycket bilåkande, för lite motion, en liten stroke och hjärtflimmer finns på minussidan. Jag tror många av er som läser detta också ligger i farozonen. (Fast nu har jag åtgärdat många av mina brister, med råge. Inte ens godisgrisen Henrik finns längre!)

I podden går Miia och jag igenom mitt liv och min karriär, för att utröna vad som kan ha orsakat mina minnesproblem.

I hälften av de 500 mail som jag har fått under den här hösten med podd och blogg, kommer frågan om livstil och kosttillskott upp för att stimulera hjärnan och immunförsvaret. Så jag frågar Miia Kivipelto. Vi går igenom mitt skafferi av kosttillskott. Lyssna själv vad hon svarar.

Lyssna här på den spännande och livsbejakande podcasten med Miia Kivipelto


D-vitamin stärker ditt immunförsvar

D-vitamin stärker ditt immunförsvar


D-vitamin har intresserat forskarna länge. Detta på grund av dess förmåga att vara både vitamin och hormon. Nu under sommarhalvåret är det perfekt att ladda upp depåerna av D-vitamin.

Låga D-vitaminnivåer ökar risken för infektioner
Den amerikanska läkaren David Kiefer granskade tidigare forskning och fann ett samband mellan låga D-vitaminnivåer i blodet och en ökad risk för infektioner i de övre luftvägarna, det vill säga förkylningar.

D-vitamintillskott under vinterhalvåret
Under vintern är vi generellt mer förkylda och det är även under vinterhalvåret som influensan brukar ha sina stora utbrott. Detta kopplar han till att vi under den mörka vintern inte kan producera tillräckligt med D-vitamin, eftersom huden inte exponeras för solljus i den mängd vi behöver (cirka 15 minuter om dagen) och menar att det vore bra med D-vitamintillskott under dessa perioder.

Solljus och D-vitaminrika livsmedel
Som han säger kan det vara svårt att få i sig tillräckligt med D-vitamin under vinterhalvåret. Då kan kosttillskott vara ett bra komplement till maten, men glöm inte att äta D-vitaminrika livsmedel. Lax, makrill och ägg är bra källor till D-vitamin, men även mjölk som har berikats är en bra källa. Det är viktigt att du äter en varierad och bra kost för att få i dig även de andra vitaminerna och mineralerna!

Historien om min felaktiga diagnos och skumpan som står oöppnad

Historien om min felaktiga diagnos och skumpan som står oöppnad


I över ett år har jag levt med diagnosen ”trolig Alzheimer”. Efter chocken kom tårarna, och känslan av att livet tog slut. Men jag snöt mig, slutade ömka mig och bestämde mig för att själv göra allt som stod i min makt för att bromsa min sjukdom. Så för en månad ställdes mitt liv på ända, återigen. Fortsätt ta del av journalisten Henrik Frenkels berättelse om ett liv mellan sjukdom och hälsa.

Mitt senaste besök hos min läkare för en dryg månad sedan blev kort, koncist och dramatiskt. Det inleddes med att hon berömde mig för att vara en viktig ambassadör för Alzheimer. Jag blev glad. Min läkare är en auktoritet, så berömmet kändes bra, fram till jag hörde avslutningen på hennes mening.

”…om det nu är Alzheimer du har?”

Jag blev tyst. Läkaren gick sedan igenom min nya hjärnröntgen, innan hon tittade upp och sa att hon ändrat sig. Det mesta talar för att min kognitiva svikt inte kommer att utvecklas till Alzheimer.

Jag blev yr, och bad att få avbryta mötet.

Min diagnos har alltså ändrats. Skillnaden utgör en hel ocean av möjligheter, och en helt annan framtid. Eller som min sambo Lena nyktert, lakoniskt och med undertryckt glädje sa när jag chockad ringde och berättade om mitt senaste besök hos min specialistläkare:

”Jamen, då får jag behålla dig många år till.”

Det inleddes med att hon berömde mig för att vara en viktig ambassadör för Alzheimer.

Själv är jag mest förvirrad. I över en månad har jag burit den här nyheten inom mig utan att känna någon verklig glädje. Egentligen borde jag jublat och korkat upp en flaska champagne. Ingen hotande demens. Ingen gradvis dimma som ska omsluta mig. Ingen belastning för min familj. Ingen förnedrande och för tidig avslutning av mitt liv.

Men jag känner mig bara trött och ledsen. Om min läkare nu är så säker på att jag inte har Alzheimer, hur kunde hon uttala orden trolig för ett år sedan? Och hur kan jag vara säker på att den nya diagnosen verkligen stämmer? Vi backar bandet.

Under det senaste året har jag själv många gånger tvivlat på om jag har fått en riktig diagnos.

För snart två veckor sedan var jag alltså på återbesök hos min specialistläkare på Kognitiva Mottagningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Det är en läkare jag har stort förtroende för. Hon har en gedigen erfarenhet inom demenssjukdomar och hon har byggt upp Minnesmottagningen i Solna till en mönsteranläggning. Som kliniker står hon högt i kurs, och jag är glad över att vara hennes patient.

Å andra sidan; hennes sociala och kommunikativa förmågor kanske inte är i toppklass (vilket kommer att spela en avgörande roll i den här berättelsen). Men alla kan inte vara lika karismatiska och brunbrända som Dr Mikael på TV4.

Min läkare hade efter min första större utredning på hennes mottagning i mars 2019 konstaterat att min kognitiva svikt, MCI, troligen skulle utvecklas till Alzheimer. Historien om den utredningen skrev jag om i mitt första blogginlägg här.

Men mitt intellekt var det inget fel på, vilket hela min omgivning förvånat kunnat se.

Under det senaste året har jag själv många gånger tvivlat på om jag har fått en riktig diagnos. Min förtvining (atrofi) av hjärncellerna i hjässloben är konstaterad via MR-röntgen. Tre olika och omfattande neuropsykologiska undersökningar visade att alltför många av mina kognitiva förmågor var nedsatta. Flera klart under genomsnittet. Det handlade om att tappa namn och inte känna igen ansikten, dåligt närminne, glömska, ouppmärksamhet, svårigheter med multitasking, irritabilitet samt en mild form av hjärntrötthet.

Men mitt intellekt var det inget fel på, vilket hela min omgivning förvånat kunnat se. Jag har skrivit på den här bloggen med nyfikenhet och jag har haft skärpa i mina poddsamtal. Och löpande har det kommit kommentarer som att ”din läkare måste ha gett dig fel diagnos”. Jag har på något sätt inte gått in i min egen diagnos. Jo, jag har skrivit ett 70-tal blogginlägg och drivit opinion om världens mest kända okända sjukdom.

Och löpande har det kommit kommentarer som att ”din läkare måste ha gett dig fel diagnos”.

Jag har berättat mängder med historier om patienter och anhöriga som drabbats. Jag har intervjuat läkare och forskare, och jag har grävt mig allt djupare in i sjukdomens alla fasansfulla faser. Jag har varit på en upptäcktsresa in i Alzheimerland.

Men få gånger har hotet om en trolig Alzheimer kommit åt mig på allvar, förutom Lenas och min gråthelg på landet precis efter att jag fått min diagnos. Jag har nog levt ännu mer intensivt och varit mer närvarande. Jag har delvis ändrat livsstil med mängder av träning och motion, bättre sömn (tack Melatonin) och nyttigare mat. Vid årsskiftet strök jag så bort allt raffinerat socker ur min kost. Och bättre hjärngympa än att skriva en blogg om hjärnans sjukdomar två gånger i veckan kan man inte tänka sig.

Hur kan man till sin patient säga att man har trolig Alzheimer, om man egentligen är osäker?

Men jag är genuint ledsen för hur den felaktiga diagnosen skadat min familj och mina allra närmaste. De har oroat sig mer än jag. Min sambo Lena var ett tag så orolig att hon försökte sig på att förhandla med min läkare vid ett besök förra våren.

”Är du säker på diagnosen trolig Alzheimer”, frågade Lena. ”Kan man inte säga möjlig Alzheimer.”

”Nej, röntgen och de kognitiva utredningarna pekar på trolig Alzheimer. Och jag tycker man ska vara öppen och ärlig med det”, svarade min läkare Marie.

Jag tänker tillbaka på min tid i Alzheimerland. Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen. Kanske blir jag mest bara trött. Hur kan man till sin patient säga att man har trolig Alzheimer, om man egentligen är osäker? I synonymordboken betyder ”trolig” sannolik och tillförlitlig. Betyder ordet trolig något helt annat för just läkare än för oss andra?

Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen. Kanske blir jag mest bara trött.

Ordet Alzheimer är dessutom fyllt med så många obehagliga bilder. Det är i grunden en dödlig sjukdom helt utan bot. Och den leder till att man långsamt förlorar alla sina förmågor. Helt tar ju inte min läkare tillbaka sin diagnos. Och har man släppt ut anden ur flaskan är det svårt att få in den igen. Molnet kommer att hänga över mig.

Så när alla mailar och gratulerar, så svarar jag artigt ”visst är jag glad”. Men jag väntar med att korka upp skumpan till jag gjort ännu en second opinion. Jag orkar inte en käftsmäll till.


Utnyttja sommarljuset

Utnyttja sommarljuset


Sommarens ljusa morgnar och kvällar ger dig mer tid att träna. Här kommer några enkla tips på hur du utnyttjar det på bästa sätt.

Lätt distanspass på morgonen
Att ge sig ut och springa känns lättare när himlen är ljus och fåglarna sjunger. Utnyttja det genom att lägga in en morgonjogg eller ett lätt distanspass innan resten av familjen har vaknat. Du kommer att vara sjukt nöjd resten av dagen – och ha all tid i världen att umgås. 

Lägg in ett kvällspass
Inte en morgonmänniska? Det är ju ljust på kvällen också. Utnyttja det genom att lägga in ett sent kvällspass – då är utomhustemperaturen ofta perfekt för löpning.

Men träna inte allt för sent på kvällen
Kom bara ihåg att träning nära sänggåendet kan komma att påverka din sömn negativt, bland annat genom att du får ett adrenalinpåslag och att din kroppstemperatur ökar. På kvällen går kroppstemperaturen ner i kroppen, för att förbereda sig för vila. Om du då höjer temperaturen via träning lurar du din inre klocka att det fortfarande är läge att vara vaken.