Min resa mellan sjukdom och hälsa

Min resa mellan sjukdom och hälsa


Journalisten Henrik Frenkel (som också sitter i Springtimes styrelse) tyckte att hans minne var lite dåligt. Men det var inledningen till Alzheimer. Det här blev början på en chockerande och livsgörande resa under det senaste året. Henrik kommer löpande berätta om sitt liv mellan sjukdom och hälsa. Läs här hur det hela startade.

Det var inte dåligt minne. Det var värre… Påsken 2019 fick jag diagnosen MCI (mild kognitiv minnesstörning) med trolig utveckling till Alzheimer. Jag har börjat med sk bromsmedicin och mina läkare säger att sjukdomen är i ett mycket tidigt skede. Jag är inte dement och läkarna räknar med att jag har 5-7 friska år framför mig innan mina kognitiva förmågor troligen kommer att brytas ner.

Det började för några år sedan. Jag märkte att jag tappade ord och glömde det jag precis hade hört. Jag var lite disträ, och tyckte väl egentligen att det bara var charmigt. Men det är klart, helt normalt var det ju inte. Jag kunde sätta på duschen och så komma på en halvtimme senare att den fortfarande spolade. Eller glömma nycklarna i ytterdörren. Inte en gång, inte två, inte tre, utan tio gånger på en månad. Jag tryckte på espressomaskinen och upptäckte en halvdag senare att min kopp stod kvar i maskinen, ouppdrucken. Jag kunde hälsa på folk på mina barnbarns förskola som om jag aldrig träffat dem tidigare. Mer pinsamt för dem än för mig.

Jag är inte dement och läkarna räknar med att jag har 5-7 friska år framför mig innan mina kognitiva förmågor troligen kommer att brytas ner.

För precis ett år sedan var jag på min årliga läkarkontroll. Alla värden var toppfina, och min läkare avslutade genomgången med sin vanliga hurtfriska sammanfattning ”inte en skråma i lacken”. Men precis innan jag skulle gå frågade han om det var något annat som besvärade mig. Jag klagade lite lätt på mitt dåliga närminne samt att ord bara kunde försvinna i ett töcken. Jag är journalist så orden är ju mina verktyg. Han remitterade mig till Geriatriken på Sabbatsberg. 

Att gå från Odenplan i Stockholm, där jag bor, till Sabbatsberg på Dalagatan tar bara 3-4 minuter. Men hjärtat bultade hela vägen. Geriatriken. Det är ju för gamlingar och dementa. Men jag skulle ju bara göra en minnesutredning, för att bli fri från mina onda tankar. Jag var frisk. I alla fall just då. Skulle jag verkligen ta upp tid för de som verkligen kan ha Alzheimer.

Jag klagade lite lätt på mitt dåliga närminne samt att ord bara kunde försvinna i ett töcken.

Minnesutredningarna
Okej, så var det dags för den första minnesutredningen. Jag hade varit inne på nätet och gjort lite egna tester. Jag scorade fullt på samtliga. Så jag var fullständigt övertygad om att det här skulle gå snabbt. Innan jag kom dit hade jag gjort en MR-röntgen av hjärnan. Oklart utfall.

Först träffade jag en specialistläkare som i princip gjorde samma tester som jag gjort på nätet. Det var ju inga problem. Jag började känna mig genererad att jag överhuvudtaget satt där. Sedan träffade jag en neurolog och en logoped, som fördjupade testerna. ”Lyssna på de här sju orden, och lägg dem på minnet. Äpple, däck, ved, nio, gul, cykel och radio” (eller vad det nu var för ord, men jag tror ni fattar). Ja, så pratade vi i 10 minuter. Nå, vad var det för ord? Det var tomt. Med yttersta möda kunde jag komma ihåg 3-4 av dem. Sedan helt blankt.

Först träffade jag en specialistläkare som i princip gjorde samma tester som jag gjort på nätet.

Sedan var det en massa tester där jag skulle rita av figurer. Gick väl så där. Eller ganska dåligt, egentligen. Neurologen tog fram en blädderbok med en massa enkla bilder, som gjord för en ettåring. Jag skulle berätta vad jag såg. Jag skämdes. Vad är det här? Orden rann ur mig fram till att han bläddrade fram en kratta. Där tog det stopp. Hittade inte ordet. Fick panik. Jag började lite trevande med att det är ju sådan där som man har till gräsmattan. Bra, sa den unge killen. Fast det menade han nog inte.

Insåg att det här hade hänt mig hundratals gånger under de senaste åren. Att ord bara försvinner. Poff. Borta. Och så hittar jag sätt att gå runt det. Öppen spis blir ”elda i huset”. Hammock blir ”utegunga”. Och rabatt blir ”många blommor ihop”. Liksom att jag blandar ihop ord. Massör blir frisör. Stol blir bord. Ofta hinner jag ändra mig så snabbt att omgivningen inte märker det. Men det är som jag har drabbats av verbal inkontinens. Jag har inte koll på orden när de trillar ut ur munnen. Vilket gör att jag stannar upp, och blir lite mer eftertänksam för att dubbelkolla vad som kommer ut ur min mun.

”Nu ska jag läsa upp en kort berättelse”, säger logopeden i nästa övning. ”Lägg den på minnet och återberätta den så gott du kan om en stund.” Jag lyssnar. Jag är journalist, och det här är min absolut bästa gren. Lyssna, ta in, sammanfatta och återberätta. Så jag är lugn. När det är dags att återberätta historien, så är typ hälften av alla detaljer borta.
Då och där, och i denna sekund insåg jag att jag hade ett fel i huvudet. Vad var det med mig?

Minnesutredningen i slutet av augusti 2018 kom till diagnosen MCI (mild cognitive impairment), eller lindrig minnesstörning på svenska. MCI är ett relativt nytt samlingsbegrepp för de som har sämre minne än de borde, oavsett ålder.  Jag lämnade Sabbatsberg i ganska gott mod. Diagnosen ”mild kognitiv störning” lät ju inte så farligt. Vem är väl inte störd, i alla fall lite milt? 

Minnesutredningen i slutet av augusti 2018 kom till diagnosen MCI (mild cognitive impairment), eller lindrig minnesstörning på svenska.

Second opinion på Karolinska Sjukhuset
Väl hemma berättade jag för min livspartner Lena, och hon blev så klart oroad men också på något sätt lättad att min glömska var medicinsk och inte berodde på ointresse eller nonchalans. Ja, så gick det en höst och en halv vinter, och jag tänkte ärligt talat inte mycket på min oskyldiga diagnos. Visst googlade jag på MCI, och visst beskrevs det på flera håll att MCI kunde vara förstadiet till Alzheimer. Men bara en tredjedel av dessa diagnoser utvecklas till demens. För mig var det oerhört lovande odds.

I februari 2019 var jag på återbesök hos Geriatriken på Sabbatsberg. Efter en hel del tester – som visade på oförändrad MCI – blev jag skickad till Karolinska för en second opinion. Kanske borde någon varningsklocka ringt där, men ärligt talat vara jag bara glad över att bli ordentligt omhändertagen. 

På Kognitiva Mottagningen på Karolinska- liksom tidigare på Sabbatsberg – fick jag genomgå mängder av tester med neuropsykolog, logoped, ny röntgen av hjärnan med MR samt möte med en specialistläkare. Kändes mer på allvar. Karolinska Sjukhuset har kraftsamlat kring Alzheimer och demenssjukdomar. Deras kognitiva mottagning är helt nystartad, och de har samlat många av de främsta experterna på samma ställe. Och den är inriktad på patienter under 70 år med demenssymptom i tidiga skeden.

Karolinska Sjukhuset har kraftsamlat kring Alzheimer och demenssjukdomar.

En kylig eftermiddag i mars fick jag träffa min specialistläkare som skulle sammanfatta alla mina tester och röntgenundersökningar. Hon är gotländska och lät som Babben Larsson. Har man Babben som läkare så kan inget ont hända en, hann jag tänka innan jag mötte hennes bekymrade blick. Stämningen var nervös. Hon gick igenom mina tester, en efter en. Till sist visade hon en planskiss över min hjärna. Den var svår att tyda, men den visade på en viss nedbrytning av mina hjärnceller. Hon kallade det för en begynnande atrofi (förtvining av hjärnceller) till följd av en neurodegeneration. (Eller var det tvärtom?)  Och så var hon tyst. Till sist tittade hon upp från sina papper. ”Du ska nog förbereda dig på att du kommer att utveckla alzheimer. Men det är i ett mycket tidigt skede. Du har många friska år framför dig.”

Ungefär där stängde min hjärna av. Jag kände absolut ingenting. Jag blev inte ledsen. Inte chockad. Jag bara frös. Resten av samtalet har jag bara lösa fragment kvar av. Mest min läkares svar på min fråga om vad som händer nu. I ett anfall av pedagogik ritade hon ett rakt horisontellt sträck. Det sträckte sig 5,6,7 år framåt i tiden. Det var min friska tid. Så tog hennes penna sats och ritade en kurva brant, brant nedåt. Det var min sjuka tid. Jag förstod poängen. När det går utför så går det snabbt. Jag satte mig på en stol precis vid utgången av Karolinska. Jag var helt tom i huvudet. Tog upp mobilen och messade Lena. ”Det är Alzheimer.”

Inte plack, i alla fall!
Ja, så gick det några veckor. Lena och jag var i början oerhört ledsna. Men vi bestämde oss efter en helg på landet med mycket gråt, att nu ska vi vara i våra friska liv.

”Du ska nog förbereda dig på att du kommer att utveckla alzheimer. Men det är i ett mycket tidigt skede. Du har många friska år framför dig.”

När jag kom på återbesök till Karolinska sent i mars 2019 var Lena med mig. Jag ville att hon skulle höra samma sak som jag. Jag kunde inte få in i mitt huvud att jag kunde vara en blivande alzheimerpatient. Jag pressade min läkare, som vidhöll sin diagnos. Trolig Alzheimer. Inte ens möjlig, som jag försökte få det till. Hon skrev t o m ut sk bromsmedicin som jag började ta direkt. Bromsmedicinen förstärker (dopar) signalerna mellan synapserna i hjärnans nervceller. Den lindrar, men kan inte bota Alzheimer.

Min läkare tyckte dock att jag skulle vänta med att berätta för mina barn innan de gjort en PET-amyloid-röntgen. Den mäter om hjärnan är angripen av sk plack. Vid Alzheimers sjukdom bildas små klumpar – plack – vid nervtrådarna. Det består främst av beta-amyloidett protein som uppträder först i den del av hjärnan som kallas hippocampusPlacken gör att man successivt tappar alltfler av sina kognitiva förmågor. Denna röntgen skulle bli det slutliga beviset. Och efter det skulle jag berätta för mina barn.

Jag pressade min läkare, som vidhöll sin diagnos. Trolig Alzheimer. Inte ens möjlig, som jag försökte få det till.

Torsdagen före påsk ringde min läkare och meddelade överraskande att min hjärna inte var angripen av plack. Hon var oerhört förvånad, och jag bara satt och gapade. Hon sa att det i så fall troligen är en sk atypisk alzheimer, som är i ett så tidigt skede att det inte hunnit bildas plack. (Om jag har fattat det hela rätt. Det här är ny materia för mig.) Om ett år får Karolinska en helt ny PET-röntgenkamera som mäter det sk TAU-proteinet i hjärnan, som också kan vara en indikation på alzheimer. Jag kommer att gå på löpande kontroller varje halvår. Det är snabbheten i den sk progressionen av nedbrytningen som avgör var jag befinner mig i min diagnos. Det kan avstanna, inte vända. Eller så kan det gå snabbare.

Men till dess får jag leva i ett gränsland. Jag har en minnesstörning som främst påverkar mitt närminne. Jag kan glömma bort det som precis sagts till mig. Och jag kan upprepa det jag precis frågat. Jag tappar ord, och får ibland googla efter rätt självklara saker. Jag kan inte lämna spisen, för då glömmer jag att stänga av plattan. Jag måste inleda och avsluta en åtgärd efter varandra. Jag glömmer saker, har svårt att komma ihåg både ansikten och namn och jag blir uttröttad om jag befinner mig i sammanhang med för många människor. Det är en form av hjärntrötthet. 

Jag kommer att gå på löpande kontroller varje halvår.

Allt detta går att leva med. Det handlar om att bygga upp rutiner i vardagen och skriva upp så att jag inte glömmer. Jag behöver struktur och ordning. Man ska också röra sig mycket, äta sunt och grönt, undvika negativ stress och hålla igång hjärnan med t ex läsning och social gemenskap. Eller skriva en blogg.

Jag vet verkligen inte vad som kommer att hända med mig. Kanske vill jag inte veta för mycket. Någonstans förstår jag. Men jag är nyfiken på vad jag tänker och känner under den här dramatiska resan i mitt liv.
Och om jag kan sprida mer kunskap såsom själv drabbad, så känns det mer meningsfullt att leva med denna diagnos och sjukdom de närmaste åren.

Jag behöver struktur och ordning. Man ska också röra sig mycket, äta sunt och grönt och undvika negativ stress.

Alzheimer är en sjukdom utan bot. En sjukdom där man riskerar att förlora alla sina kognitiva förmågor. Först minnet. Sedan möjligheten att orientera sig. En dag kanske jag inte ens kommer kunna känna igen mina egna barn eller barnbarn. Bloggen blev min loggbok om vad jag tänkte och kände, innan jag har glömt det.

Vi kommer att publicera delar av Henriks blogg och podcasts här på sajten och vill du följa honom mer så besök hans egna sida här!


Tortillapizza med ärthummus och citron

Tortillapizza med ärthummus och citron


Recept av Dietistens Val: Det här kan vara den snabbaste hemmapizzan vi någonsin gjort. Här har vi byt ut tomatsåsen till en bön- och ärthummus och riktigt gott blev det! Kanske ett nytt sätt att få in mer baljväxter i maten!

Ingredienser, fyra mindre pizzor
1 tetra kikärtor á 380g
3 dl gröna ärtor, tinade
1 citron
1 burk pesto
300 g broccoli
150 g körsbärstomater
4 tortillabröd (Pizza tortilla)
150 g fetaost
65 g rucola

Att ha hemma: olja, en klyfta vitlök, salt, peppar

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 250 grader.
2. Häll av och skölj kikärtorna. Mixa ihop med ärtor, 3 msk olja, juice från en halv citron, 2 msk pesto och en klyfta vitlök. Smaka av med salt och peppar.
3. Bred ärtpeston på tortillabröden.
4. Dela broccoli i mindre bitar och tomat i skivor och fördela på tortillabröden. Smula över fetaosten och grädda i ugnen i ca 7 min eller tills pizzan får lite färg.
5. Strö över rucola, ringla på pesto och pressa citron över pizzan. Servera gärna med pizzasallad.

Följ gärna @dietistensval på Instagram, för mer inspiration!

Prova 2 nr för endast 19 kr!

Prova 2 nr för endast 19 kr!


Nu får du chansen att testa 2 nr av Runner’s World. Du får tidningen bekvämt hem i brevlådan. Du får även tillgång till låst material på webben och hela vårt digitala arkiv där du förutom Runner’s World även kan läsa Bicycling och Vasalöparens digtitala tidningar i din läsplatta eller mobil. Inte nog med det! Du får som prenumerant 20% på löparskor och kläder hos Runner’s Store, rabatter på löp- och träningsresor med mera!

Kikärtspannkakor

Kikärtspannkakor


Recept av Dietistens Val: De här pannkakorna där vi mixar ner kikärtor i smeten går hem även hos våra mest kritiska syskonbarn, och när våra recept passerar det nålsögat då vet vi att vi är hemma. Med kikärtor i smeten stiger näringsvärdet betydligt. Mer fiber, protein, järn, zink och magnesium för att nämna några.

Ingredienser för en mindre hög pannkisar
2 tetra kikärtor á 380g
8 dl havredryck
4 dl dinkelmjöl
4 ägg
0,5 tsk salt
2 msk kokosolja

Gör så här: Häll av och skölj kikärtorna. Mixa medhavredryck, dinkelmjöl, ägg och salt. Stek pannkisar i en klick kokosolja och lägg på hög.

Serveringstips: Varva pannkakorna med ett lass bär och vispad grädde & yoghurt eller kokosgrädde till en tårta. Gott även med jordnötssmör, skivad banan och ringlad honung. Eller varför inte mosade hallon och keso. Välj din favorit!

Hur vi karantänmyser mitt i krisen!

Hur vi karantänmyser mitt i krisen!


Jag blir numera ofta rörd. Kanske är jag skör. Kanske bara trött. Men jag berörs av alla goda krafter som kommer fram mitt i krisen. Och karantänmyset på landet har ju sina fördelar. Ta del av journalisten Henrik Frenkels fortsatta berättelse om ett liv mellan sjukdom och hälsa.

Vad gör Coronan med oss människor nuförtiden? Faktiskt en hel del gott, också. Mitt i all rädsla, oro och otrygghet som jag nog tror att alla känner, inte minst vi i riskgrupperna, så hittar jag glädjeämnen mest varje dag. Jag och min Lena ”karantänmyser” på vårt landställe med brasa, vedklyvning, långa promenader och generösa middagar för två. Eftersom vi i stort sett har slutat konsumera, så lägger vi all tid och alla pengar på god mat. Hemkörd, förstås.

Det är som om vi alla behöver ha en livboj att kravla oss fast vid. Bli påminda om att vi (bara) är människor, och att vi sitter i samma båt.

Men jag tänker också på små lyckokickar jag möter när jag lämnar ”landetbubblan”. Det kan vara ett oväntat leende när man möter någon på gatan som lite ursäktande tar ut det nödvändiga sociala avståndet. Eller alla som hjälper till att köra ut matkassar till äldre och isolerade. Sjuksköterskor som kastar sig in som frivilliga på sjukhusen trots att de för länge sedan lämnat yrket. Och vänner som spontant ringer upp och bara undrar hur man mår.

Det är som om vi alla behöver ha en livboj att kravla oss fast vid. Bli påminda om att vi (bara) är människor, och att vi sitter i samma båt. Jag blir numera ofta rörd. Kanske är jag skör. Kanske bara trött.

Även livet i Alzheimerland känns avlägset, vilket gör mig lite skamsen. Det som tog upp hela mitt liv för bara någon månad sedan, har nu sjunkit tillbaka. Inte ens det faktum att jag får vänta på resultatet från min senaste hjärnröntgen bekymrar mig. Min läkare på Minnesmottagningen på Karolinska Sjukhuset behövs just nu mer akut på annat håll.

Men igår kväll damp ett kort mail ner i min inkorg, som återförde mig till min egen verklighet. Det var från Lars-Erik i Ludvika.

Hej Henrik,
Jag har följt dina poddar och blogg sedan jag såg dig på TV. Det gör ett jättebra jobb. Det är bra för en anhörig att lyssna och höra om andra.”

Jag känner igen hans namn. Går snabbt in på fliken Insamling på min hemsida och kollar igenom alla bidragsgivarna. Ser där hans namn komma in på flera ställen, med lite olika tid emellan. Tänkte, vad konstigt? Varför går man inte in med ett helt belopp på en gång?

Även livet i Alzheimerland känns avlägset, vilket gör mig lite skamsen. Det som tog upp hela mitt liv för bara någon månad sedan, har nu sjunkit tillbaka.

Nu fick jag svaret i mailet igår. Det är en berättelse, en av alla tiotusentals i det här landet varje år, som skildrar hur Alzheimer plötsligen slår ned i – och i många fall sönder – familjer.

Lars-Eriks fru Lena hade stora förändringar på jobbet för några år sedan. Hennes avdelning skulle flytta till utomlands, och hon kände sig otrygg. De enades om att det handlade om stress. Lars-Erik försökte få till en läkarundersökning för sin fru via vårdcentralen, men nekades. Istället kontaktades Företagshälsovården, som ville göra en minnesutredning på Lena. Men då ville inte hon. Många som befarar Alzheimer vill inte ha svart på vitt. Eller släppa ut anden ur flaskan.

I november 2018 kom så beskedet, efter en hjärnröntgen på neurologen på Falu Lasarett. Hans fru Lena hade Alzheimer.

Istället blev det en vanlig läkarundersökning där minnestestet smögs in. Egentligen trodde både Lars-Erik och Lena att det var cystan i hjärnan som spökade, den som upptäcktes redan för 20 år. I november 2018 kom så beskedet, efter en hjärnröntgen på neurologen på Falu Lasarett. Hans fru Lena hade Alzheimer.

Men varför pytsar han in sina bidrag lite då och då till min insamling?
Lars-Erik berättar att han håller på att städa på sitt kontor, och upptäcker att en del går att sälja. Det han löpande får in på sin försäljning vill han skänka till min insamling . Varje gång han får ett belopp går han in och bidrar.

Jag blir alldeles varm, och kastar mig in på insamlingen som jag drog igång i oktober förra året. Den är tänkt att gå till ett större stipendium för forskning som snabbt kan komma patienter till del.

Jag ser att vi fått in 368 000 kr på fem månader. Största bidraget kommer från Hemfrid Vardagsomsorg som lagt in grundplåten på 250 000 kr. Det är stort och helt fantastiskt.

Men när jag scrollar runt bland alla de övriga 165 bidragsgivarna, så möter jag små mikroberättelser om livet med Alzheimer. Det blir som en kör av drabbade och anhöriga. Det handlar oftast om någon vars partner har fått diagnosen.

Jag ser att vi fått in 368 000 kr på fem månader (…) Det är stort och helt fantastiskt.

Eller någon som sett mig på TV prata om det märkliga i att forskningen kring Alzheimer får så förtvivlat lite resurser. Som om man gett upp ansträngningarna att hitta en bot inom överskådlig framtid, och lägger allt på cancerforskning där man kan få fram snabba och lovande resultat.

Det är i det perspektivet man ska se alla de här mindre bidragen till min och andra insamlingar. Ingen som skänker typ 100 kr tror att det ensamt räcker för att lösa gåtan Alzheimer. Se det snarare som ett rop på hjälp. Vi gör vad vi kan. Nu får andra mer resursstarka ta vid.

Och så tänker jag att den enorma mobilisering vi ser över alla gränser för att hitta ett vaccin till Covid-19, kanske kan bli en role model för att ta sig an den exponentiella spridningen av Alzheimer över världen. För Alzheimer drabbar blint, börjar utvecklas redan när du är i 50-årsåldern, långt innan du märkt symtomen, och har ingen bot alls.

Ok, nu är jag tillbaka i Alzheimerland. Börjar hetsa upp mig. Skönt att jag har kvar engagemanget, mitt i allt ”Coronamys” på landet.



Morotssoppa med chili, ingefära och kokos

Morotssoppa med chili, ingefära och kokos


Recept av Dietistens Val: Okej, förutom att den här soppan är enkel, god och perfekt att laga mycket så kommer här lite information av nytta.

Kanske kul att veta är att morot är en av de grönsaker som man skulle kunna säga är nyttigare att äta tillagad än rå. Anledningen är att, när moroten finfördelas och hettas upp, och dessutom intas ihop med fett så kan kroppen ta upp dess innehåll av betakaroten så mycket bättre! Och betakaroten är en antioxidant och också en så kallad provitamin A, som betyder att den kan omvandlas till vitaminet i kroppen.

Ingredienser för 6-8 portioner
2 dl röda linser
2 klyftor vitlök
6 cm ingefära
1 röd chili
1 kg morötter + 2 morötter till
0,5 dl riven kokos
2 tetra kokosmjölk, á 250ml
1 lime, juicen

Att ha hemma: 2 msk rapsolja, 2 msk grönsaksfond, salt och peppar.

Gör så här:
1. Skölj och koka linserna enligt anvisningar på förpackningen, men var noga så de inte kokar för länge och tappar spänsten.

2. Skala och hacka vitlök och ingefära. Hacka chili och slanta alla morötter, utom två.

3. Hetta upp olja i en stor kastrull och fräs vitlök, ingefära och chili tills löken mjuknat. Tillsätt morötter och fond. Fyll på med vatten så att morötterna precis täcks och låt koka tills morötterna är mjuka, ca 15 min.

4. Riv de två sparade morötterna grovt och blanda med kokta linser, kokos och lite limejuice.

5. Häll av lite av kokvattnet men spara det. Mixa soppan slät. Tillsätt kokosmjölk, späd med kokvattnet tills önskad konsistens och smaka av med limejuice, salt och peppar.

6. Servera soppan het och toppa med det smaksatta morotsrivet.


6 skäl att äta mer baljväxter!

6 skäl att äta mer baljväxter!


Ta del av Dietistens Val’s 6 skäl att äta mer baljväxter:

1. GOTT: Alltså en god hummus, en kikärtspizza, rostade sojabönor, ångkokta edamamebönor, grön ärthummus, chokladspread på vita bönor, ja du hör ju!

2. PROTEINRIKT: Torkade baljväxter innehåller lika mycket protein som kött och fisk. Dessutom med massa fiber, alltså prebiotika på köpet.

3. VITAMINER & MINERALER: Innehåller gott om b-vitamin som ex. riboflavin som skyddar celler mot oxidation stress. Gott om mineralerna järn, magnesium, fosfor, kalium och zink.

4. KLIMATSMART: Kanske mest hållbara proteinkällan! Dessutom, lång hållbarhet och mindre risk för svinn.

5. MINSKAD RISK FÖR CANCER: Fiberrika baljväxter kan minska risken för tarmcancer, den du.

6. HÄLSA: Baljväxter i maten ger ofta en bättre och mer hållbar mättnad och därmed är det lättare att hålla en hälsosam vikt.

”På tema baljväxter vill vi denna månad dela med oss av våra fem bästa recept på tema baljväxter. Då lovar vi annat än currygryta, vi snackar pizza, pannkaka, smoothie och krispiga biffar!”

PS! För mer matinspiration, följ gärna @dieistensval på Instagram